Sköns Jungfrun hon talar till moderen sin
Har jag då ingen kär broder här?

Broderen din så bolder
Han är i Svarte Grevens vålde

Och Jungfrun hon gångar sig åt stallet
Faller så fagert ett rim
Där skådar hon de fålar alle
Så väl det gångar med dansen

Hon skådar den vita, hon skådar den grå
Den svarta hon lägger gullsadelen uppå

Och Jungfrun hon rider sig i Svart Grevens gård
Där ståndar Grevinnan och kammar ut sitt hår

I vägen mig visen till tornet det blå
Nej, dit varken riddare eller jungfrur månd gå

Men, Jungfrun hon sporrar sin gångare god
Så rider hon sig till det tornet blå

Och hör du min broder vad jag säger dig
Vi lät du nu binda och fängsla dig?

Mig bundo ej fyra, mig bundo ej fem
Mig bundo femtusen av Grevens hovmän

Jag står här en jungfru och icke en man
De kunde icke binda ens min ena hand

Och Jungfrun hon sparka' på dörren med sin fot
De järnnaglar flögo hennes broder emot

Hon ströko de bojor utav hans ben
Och satte istället Grevinnan där in

Så satte hon sin broder på gångarens bak
De redo där ifrån uti godan mak

Men när som de kom uti Rosendelund
Där mötte hon Greven i samma stund

Det första slag hon i väven slog
Där vof hon in himmel, där vof hon in jord

Det andra slag hon i väven slog
Där vof hon in träd och grönan skog

Det tredje slag hon i väven slog
Där satte hon fader, där satte hon mor

Där satte hon måne, där satte hon sol
Där satte hon syster, där satte hon bror

Den äldsta hon fällde den väven ned
Den yngsta hon bar den i drottningens knä

Fagrare väv jag aldrig såg
Vävarelön det skolen I få

Den yngsta skall bära mina nycklar på band
Den äldsta jag giver min son uti hand

Det är icke sed uti vårt land
Att syster skall taga sin broder till man

Och det vart glädje och det vart gny
Att konungens döttrar var komna till by

Och det vart glädje i konungens gård
Två rosor och adeliga blommor
När moder och döttrar de kändes åt
Från England äro vi komna

Och Jungfrun hon svingar sin gångare kring
Femtusende hovmän hon lade i en ring

Och Jungfrun hon skakar sitt blodiga svärd
Vet du, Svart Greven att detta är du värd!

Och när som de kommo till Moderens gård
Ute för henne dess moder står

Min moder jag lovte ju eder så
Faller fagert ett rim
Att vi skulle hemkomma båda två
Så väl det gångar med dansen