Kom och rumla en stund
På mitt grumliga golv
Och lipa i din saxofon
När din båt gått på grund
I min vik fem i tolv
Och färjkarlen gått därifrån
Om vi sluter förbund
Och din lismande kolv
Skakar hand med min gröna demon
Ska vi dansa i lund
När klockan slår tolv
I smäktande vals monoton

Där trår vi en dans
Och rullande skratt
Hälsar en villrådig page
Som trampat en svans
På Bockfotens katt
Som flyr in i närmsta buskage
En svart ambulans
Blir plötsligt försatt
I riktning mot tavlans staffage
Ekipagets vakans
Blir fyllt av en pjatt
Som slösat med sitt apanage

Där häcklar en narr
En distributör
Av förenklad fraseologi
En bards elgitarr
Gråter och stör
En palaver om hans melodi
En yvig, bisarr
Men förnumstig aktör
Förnekar sitt taskspeleri
Han vet knappt ett barr
Om folk utanför
Den krets där han kallas geni

Där går en asket
I keps och mustasch
Som döljer en tår på hans läpp
En luttrad profet
Går upp ett etage
Och tar sej i lönndom en knäpp
En valsinterpret
Blir vild av kurage
När han varseblir budskapets skepp
Med manskap som vet
Att höja ett gage
Och vinkla med säljande grepp

Men iland går Baudelaire
Och hans flumklädda klan
Som får fan på grund av sitt dalt
Med båtens galär
Från slummen i stan
Som vittjat kabyssen på malt
En tvär militär
Får tji med sin plan
Och skriker hysteriskt; "Gör halt!"
Åt sin utnötta här som i tyst karavan
Drar hemåt trots allt han befallt