vid kusten samlas kvinnofolk för att fÄ sin man i jord röster ekar i sjÀlen tung men frÄn munnar inga ord
en rustning kall av stelnat blod lades fram vid hennes barm den visar spÄr av hjÀltemod fast tomt Àr jÀrnet i arm
sÄ hon lÀt kasta sin slöja lÀt vinden ta vid krafter ger vika i ben den skrift lÀrde prisar vÄr rikshövitsman han ska ristas i vackraste sten lÄt fÄglar fÄ sjunga ditt namn genom skyn lÄt fÄglar fÄ bÀra din dröm till Àdlaste krigare till Àdlaste drÀkt skall ditt namn aldrig falla i glöm
en fÀrgad rustning ett minne blott ner i graven sÀnks en sista fanfar, trumpeter, gevÀr gör sÄ att ögonen sakta de drÀnks
luften Àr kvav, tÄrarna Àr slut men i tysthet hörs fÄglarnas sÄng vi ska föra hans namn genom stormarnas vind vi skall följa hans steg genom dödsrikets gÄng
sÄ hon lÀt kasta sin slöja lÀt vinden ta vid bönder med fanan sÄ strÀckt den skrift lÀrde prisar vÄr rikshövitsman stolta Engelbrekt de lÀt fÄglar fÄ sjunga hans namn genom skyn till bönder av Àdlaste drÀkt frÄn Àdlaste krigare av Àdlaste slÀkt stolta Engelbrekt!
en skugga söker genom löv hans grav har blivit tÀckt vild djur hÄller stilla vakt nÀr sol har blivit slÀckt
vid Àngens slut en örn slog ner skarpt var vingen strÀckt en hÀlsning genom vinden sjöng