SÀj minns ni mej Ànnu, don Fritiof Andersson,
det var lÀnge sen vi fick en dans vi tvÄ.
Men jag Àr Carmencita ifrÄn Samborobon,
dÀr vi möttes nittonhundratrettiotvÄ.
En tangokvÀll pÄ Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! -
Jag var grym, ni blev ledsen, men sÄ gÄr det ju till,
ja och sÄ for ni hem igen till Göteborg" -
"Vackra Carmencita, ni min enda kÀrlek!
Hur kom ni till Nizza?" - "Jag flög frÄn Paris
just för att trÀffa er hÀr pÄ nÄgot vis."
"Friarân med miljoner! SĂ€j vart tog han vĂ€gen?"
"Var nu inte elak, det var bara skÀmt
och jag var bara sjutton Ă„r.
NÀr ni red bort sista gÄngen, Andersson,
frÄn Samborobon pÄ er hÀst Marron,
var jag förtvivlad, jag grÀt i fjorton dar
för att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: "Du Àr tossig, lilla vÀn,
han kommer vÀl igen, men det blir inte den!"
Mamma, hon sa: "Tja, det tar en liten tid
och sÄ fÄr ditt hjÀrta frid."
"Jag lÀngtar till Pampas, jag lÀngtar dit igen,
Carmencita, nÀr jag ser och hör dej hÀr.
Att rida dag och natt för att möta dej igen,
du den enda flicka som jag hÄller kÀr!
Jag lÀngtar ner till Pampas, till nÀtternas mystÀr
och till markens doft som var sÄ ren och stark."
"Fritiof, allt det du lÀngtar, det bÀr jag med mej hÀr,
mitt hjÀrta, Fritiof, Àr din jungfruliga mark!"
"O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!"
"Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela vÀrlden och jag skall bli din fru!"
"Vackra Carmencita, vad du dansar hÀrligt!"
"Fritiof, o, du för mej i himmelen in,
dÀr jag för alltid blott Àr din!"
StjÀrnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med tvÄ tÀnda ljus,
rött vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer frÄn bergen i Provence
spelar en kadens i ett trÀd nÄnstans.
Flickan frÄn Pampas har ÄterfÄtt sin vÀn,